Spring! Run!

Jag ska börja med en bekännelse: jag hatar löpband! Jag sprang bara på löpband länge. Mycket för att jag var rädd att någon skulle se mig om jag sprang ute och tänka typ ”vem tror hon att hon är, ska den tjockisen verkligen ut och springa”. Ända sen jag var student, och det är ett par år sen nu, har jag, i mer eller mindre långa, perioder sprungit på löpband. När jag och min då 3-åriga dotter flyttade hem för snart tre år sen så köpte jag till och med ett löpband (på rea) att ha hemma. DÅ skulle jag inte ha några ursäkter längre! Jag skulle minsann springa varje kväll efter dottern gått och lagt sig! Nu skulle jag äntligen bli smal! För det var det det handlade om, min löpning, att bli smal. Se snygg ut naken. Det var mitt mål. Jag sprang på mitt löpband. Ibland. Jag sprang ibland på gymmet på jobbet på lunchen också. Men man vill ju inte missa det sociala som lunchen med kollegorna ger varje dag och vid halv nio på kvällen när jag äntligen fått tösen i säng så var tröskeln upp på löpbandet väääääldigt hög. Soffan däremot hade ingen tröskel alls. Så till slut kom jag till slutsatsen att jag hatade att springa. Jag var ett hopplös fall. Jag skulle vara tjock för evigt. Det var ingen mening att försöka med mina gener. Lika bra att slappna av, luta sig tillbaka och äta en bigmac. Efter det beslutet gick jag raskt upp tio kilo. Det löste jag genom att köpa bekväma mjuka byxor som inte att åt. Jag intalade mig att jag mådde bra och att man måste njuta av livet också. Så jag gick till McDonalds på lunchen en dag till. Vändningen kom när jag blev sjukskriven för depression och panikångest. Plötsligt hade jag två dagar i veckan helt för mig själv. (två jobbade jag och en var jag föräldraledig). Alla KBT böcker jag läste (det är min lösning på allt, läs en bok!) var rörande överens om att motion var bra. En del med depression fick det till och med på recept! Det var bra att vara ute i naturen också. Detta var i september och vädret var fantastiskt! Vackra klara höstdagar. Så formades idén i mitt huvud: jag skulle springa ute i naturen, i det lokala naturreservatet! Där fanns olika långa slingor, fina sjöar, vackra skogar. Och inget folk! Perfekt för stackars deppiga, självmedvetna lilla mig. Jag hatade det också i början. Jag blev dessutom sjukt deppig och kände mig totalt misslyckad om det inte gick bättre varje gång jag var ute och sprang. Min dåvarande pojkvän sa åt mig att skärpa mig. Man kan inte bli bättre varje gång. Då skulle man ju till slut springa en mara på tio minuter. Det funkar inte så! Så jag fortsatte, med lite mindre press på mig själv. Nu, ett år senare, är jag fast! Totalt fast! Får jag inte springa så dör jag nog! Jag tyckte om det mer och mer ju mer jag sprang men den slutgiltiga vändningen kom när jag sprang mitt första lopp. Ett litet lopp runt Ale Stenar i Kåseberga. 5,3km. Mitt mål var att ta mig i mål. Jag kom femma på ca 29 minuter! Jag insåg att jag nog kanske är rätt bra på det här. Inte helt kass i alla fall. De där generna kanske inte är så dåliga ändå. Jag kanske inte är ett hopplöst fall. SÅ jag tog språnget och anmälde mig till ett millopp två månader senare. Där var mitt mål att springa under timmen. Så jag la mig med dem som jag pratat med innan som hade samma mål. Men tyckte det gick lite långsamt. Så såg jag en tjej en bit fram som hade sagt att hon tänkte springa på under 52 minuter. Hon hade alla atiraljer som runkeeper och sånt så jag tänkte att hon har nog koll. Jag hänger på henne! Det får bära eller brista! Det värsta som kan hända är väl att jag får gå de sista kilometerna. SÅ jag bestämde mig för att se hennes ryggtavla hela loppet. Jag lyckades nästan. Hon försvann för mig den sista kilometern. Men ajg kämpade på ändå. Och gick i mål på 51.05! Jag fick ännu mera tilltro till mina gener i och med det loppet så nu laddar jag för en halvmara om några veckor! Jag vill fortfarande gå ner i vikt. Men nu är det mest för att förbättra min tid på milen!

I'm going to start with a confession: I ate treadmills! I ran only on treadmills for a long time. Big part of the reason for that was that I was scared that someone might see me and think like ”who does she think she his, why is that fatty out running?” Ever since I as a student, and that's quite a few years ago now, have I, more or less consistantly been running on treadmills. When my then 3-year old daughter and I moved back home three years ago I even bought a treadmill (on sale) to have at home. Then I would have no excuses anymore! I would run every night after putting my daughter to bed. Now, finally, I would get thin! Because that was what it was about, my running, to get thin. Look good naked. That was my goal.

I did run on my treadmill. Sometimes. I ran at the gym at work during my lunch hour too. But you don't want to miss the social contacts that lunch with your colleagues provides every day and at night, after finally putting my daughter to sleep, the couch looked much more tempting than the treadmill.

Finally I came to the conclusion that I hated running. I was a hopeless case. I would be fat forever. No point in trying with my genes. Might as well relax, lean back and eat a bigmac!

After that conclusion I quite quickly gained 20 pounds. I solved that by wearing confy pants. I told myself I was feeling good about myself, and that you have to enjoy life too! So I went to McDonalds another lunch hour.

The turning point came when I was put on sick leave for depression and panic attacks. Suddenly I had two days a week all to myself (two I worked and one I was on maternity leave). All the CBT books I read (that's my solution to everything, read a book!) agreed that exercise is good for depression. Some people even got a prescription for it! Being out in mother nature was good too. This was in september with bright sunny autumn days. So the idea was formed in my head: I was gonna go running, in the local natural reserve. There was tracks of different lengths, nice lakes, beautiful woods. And no people! Perfect for poor little depressed, selfconscious me!

I hated that too in the beginning. I also got extremely depressed and felt like a total failure if I didn't do better than last time every time I ran. My botfriend at the time told me to get real. You can't get better every time. Then you would soon run a maraton in ten minutes. It doesn't work like that.

So I persisted, with somewhat less high demands on myself. Now, a year later, I'm caught! Totally caught! If I disn't get to run I would probably die!

I liked it more and more the more I ran but the final turning point came when I entered a race. A small race in the south of Sweden around an ancient viking place called Ale Stenar. 5,3k. My goal was to cross the finish line alive. I placed fifth! 29 minutes! I realised that I might be pretty good at this. Not a completely hopeless case at least. Those genes might not be so bad after all. So I took a leap of faith and signed up for a 10k race two months later. Now my goal was to finish under an hour. So I started running in a group with some other women who had told me before the race that they, too, were aiming for an hour. But it felt a bit slow. So then I saw another girl who had told me she was going to aim for under 52minutes. She had all the gadgets like runkeeper and such so I thought that she must know how fast she's running. I'll tail her! If I make it I make it. Worst case scenario I'm going to have to walk the last mile. SO I decided that I would see her back the whole race. I almost succeeded. She disappeared the last kilometer. But I kept running. And finished on 51.05!

That gave me even more faith in my genes so now I'm preparing for a half marathon in a few weeks!

I still want to loose weight. But now the main reason is because I want to get even faster!