Mitt nya jag/The new me

Jag är ledig på onsdagar. Tidigare spenderade jag hela dagen med dottern men nu har hon börjat skolan och förväntas vara där, i alla fall på förmiddagarna. Jag har alltså EN HEL FÖRMIDDAG ALLDELES FÖR MIG SJÄLV! Det har jag inte haft på många år, i alla fall inte så regelbundet. (förutom när jag var sjukskriven)

Missförstå mig rätt nu, jag älskar min dotter, jag älskar att spendera tid med henne, men löprundor är liksom inte hennes grej (än :)) För det är det jag gör med min lediga tid. Jag springer. Långt. Sådär långt som jag aldrig trodde jag skulle kunna. Bara för att se om jag kan. Och jag kan!

28km är det längsta hittills. Målet är så klart 42km. Sen kanske ännu längre? För jag har börjat leka med en tanke jag aldrig trodde jag skulle leka med, nämligen ultrarunning. Jag är träningstidningsnarkoman och i en av dem läste jag en artikel om ultravasan. Det vill säga vasaloppet fast utan skidor (och snö). 9 mil! Och istället för att tänka ALDRIG I LIVET tänkte jag att jo, kanske, varför inte? Kan de så kan väl jag?

Vem är denna nya person? Var är gamla Lotta som inte trodde hon kunde? Inte för att jag saknar henne men vart tog hon vägen? Är hon verkligen försvunnen på riktigt? Försvann hon den dagen jag kom femma i mitt första lopp? Eller när jag klarade 28km? Eller gömmer hon sig bara och bidar sin tid? Jag jämför mig knappt med folk längre. Jag låter mig inspireras! Men nog oroar jag mig för ibland att den där osäkra Lotta ska komma tillbaka. I vissa situationer är hon farligt nära. Men jag ska hålla henne stången! För jag gillar nya Lotta!

I have Wednesdays off. Before I used to spend them with my daughter but now she has started school and is expected to be there, at least a few hours up until noon. SO I have A WHOLE MORNING TO MYSELF! I haven't had that in years, at least not that regularly (except for when I was on sickleave)

Please don't misunderstand me now, I love my daughter and I love spending time with her, but running 20k is not really her thing (yet:)) Because that is what I'm doing on my time to myself. I run. Far. Further than I never thought possible. Just to se if I can do it. And I can do it! 28K is the furthest I've run so far. The goal is of course 42k (a marathon). Then maybe even further? Because I started playing with a thought that I never thought I'd play with: ultrarunning. I'm a fitness magazine addict and in one of those I read an article about a traditional Swedish skiing race that they transformed into a running race, Ultravasan. 90K! And instead of thinking NEVER IN MY LIFE I found myself thinking that well, yes, maybe, why not? If they can do it why couldn't I?

Who is this new person? Where is the old Lotta who didn't think she could do it? Can't say that I miss her but where did she go? Is she really gone? Did she disappear that they I came fifth in my first ever race? Or when I managed 28k? Or is she just hiding biding her time? I hardly compare myself to other people anymore. I let myself be inspired! But I do worry sometimes that the insecure Lotta will return. In some situations she is dangerously near. But I will keep her at bay! Because I like this new Lotta!