<!-- Testing -->
<ins class="adsbygoogle"
style="display:inline-block;width:728px;height:90px"
data-ad-client="ca-pub-2870452431703816"
data-ad-slot="7694302680"></ins>
<script>
(adsbygoogle = window.adsbygoogle || []).push({});
</script>
SYSKONVÄRLDAR
Personer
KVINNAN, ung, stort
lila hår uppsatt i en jätteknut och en stor grön kjol med rött snörliv och
gulddetaljer. I ena handen har hon ett parasoll och den andra en cigarett på en
cigaretthållare.
MANNEN i 35-års åldern,
klädd modernt i jeans och adidaströja.
Ett
café i centrala Växjö. Uteservering. Det är vår och mycket folk i rörelse.
Tidsperioden är obestämd. De flesta har mycket egendomliga kläder. Mannen
sitter vid ett bord.
KVINNAN (Kommer gående. Hon iakttar mannen en stund
och går sedan raskt fram till honom) Ursäkta mig, min herre, ni sitter på
min plats
MANNEN Din plats? Åh
ursäkta mig! (flyger upp så bordet välter
och kvinnan får kaffe på klänningen och skorna) Åh jösses förlåt. Jag är så
jävla klumpig. Ska jag hämta några servetter åt dig?
KVINNAN (har tagit fram en näsduk och torkar sina
skor) Så konstigt ni talar. Är det fasoner, att dua en dam?
MANNEN Förlåt för det
också, jag är liksom inte härifrån förstår du…eh fan…ni…fröken… Jag tror jag
fortfarande är i Växjö. Men allt ser ju alldeles knäppt ut.
KVINNAN (betraktar honom tankfullt) Ni kan
gottgöra mig genom att erbjuda mig plats vid ert bord och hämta mig en kaffe
MANNEN Ja, visst, så
klart, slå dig…eh…Er ner.
Försvinner
in i cafébyggnaden
KVINNAN (som för sig själv) Talar lustigt. Är
lustigt klädd. Kan det vara så? Har jag lyckats? Jag har kallat honom hit. Jag
kom på det, det är bara att byta plats på medevetandena. Världarna är så nära
varandra. Syskonvärldar. Så nu är den som är han i den här världen i hans värld
och han är här. För han i den andra världen gick inte att resonera med. Men jag
hoppas att han, det vill säga han som är här nu, är mer resonabel. Så jag
hoppas jag kan få honom att ändra sig i ett beslut han tagit som kan bli
ödestiget för honom. Och för mig.
MANNEN (kommer ut igen med två koppar kaffe i
händerna) Jag fick hälla upp dem själv. Den där kyparen ignorerade mig!
KVINNAN För att han
inte kan se er. Bara jag kan se er! Du förstår vi skulle gifta oss. Det vill
säga jag och den andra du, som är i din värld nu. Vi skulle gifta oss men så
ångrade han sig. Hans gamla fästmö kom tillbaka. Han ska gifta sig med henne
nu. Men nu är han där och du är här och du har aldrig träffat henne. Det ska du
aldrig göra heller. Vi ska gifta oss och leva lyckliga i alla våra dagar!
MANNEN Min värld? Men
du sa nyss att bara du kan se mig. Hur ska jag kunna leva här då? Byt tillbaka
oss igen!
KVINNAN Det är ju det
som är så fantastiskt! Om bara jag kan se dig så kan hon aldrig se dig och då
kan hon aldrig gifta sig med dig! Bara jag kan!
MANNEN (eftertänksamt, dröjande) Ingen ser mig,
ingen hör mig…(glatt) det är ju helt
underbart! Vilken befrielse! Fri från alla krav! Jag har varit så pressad, så
deprimerad, så slut av alla krav från alla. Det kan mitt andra jag ta nu. Jag
ska leva livet! (tittar på kvinnan) Men
jag vill inte gifta mig med någon! Jag ska vara fri som fågeln. Tack! Tack för
hjälpen! Jag önskar dig all lycka!
Reser
sig plötsligt och dansar ut från uteserveringen och ut från scenen, glatt
nynnande och trallande.
KVINNAN
(tittar
länge efter honom) Må det så ske!
Tar
fram en kniv ur håret och sticker den i hjärtat på sig själv alt. Tar fram en
liten revolver och följer efter mannen.
RIDÅ
-
Titta! Vilket stort skepp! Hennes syster ropade
och pekade
-
- Shhh, peka inte, förmanade hon.
Hennes lillasyster var omöjlig
ibland. Hon var snart 13 år och borde börja bli vuxen nu, men hon var
fortfarande som ett barn. Hetsade upp sig över barnsliga saker, skuttade
snarare än gick, pratade först och tänkte sen. Men hon var pappas lilla
älskling och förläts allt. I hemlighet var Mimmi lite avundsjuk på henne. Hon
hade minsann aldrig kunnat uppföra sig så, inte ens när hon var mycket yngre än
Kajsa var nu. Nu var hon 17 år, äldsta flickan i familjen, och allt mer
övervakad för varje dag, både av sin äldre bror och av sin far. Mor hjälpte
till hon också förstås. Hon var aldrig tillräckligt artig, aldrig tillräckligt
prydlig, aldrig tillräckligt någonting.
-
Det ska ett helgon till att hålla sig prydlig
när man skickas till fiskmarknaden med den där illbattingen, tänkte hon surt.
Hon tittade upp mot skeppet och just då öppnades dörren till
kaptenshytten och han steg ut. Han tittade rätt på henne och deras ögon möttes.
Han tittade inte bort utan fortsatte betrakta henne. Hon stod som fångad av
hans blick, tittade skyggt upp under hättan. Hon visste med sig att folk sa att
hon var söt, att pojkarna i staden gärna ville komma henne nära. Hon höll inte
med. Hon hade alldeles för stor näsa, stora öron, konstig haka. Inte för att
det spelade någon roll. Hon var inte intresserad av stadens unga män ändå.
Tråkiga råbusar hela bunten. De hade inget intressant att säga och hon fick
nästan panik när hon tänkte på vad som skulle hända om hon gifte sig med en av
dem. Hon skulle sluta som sin mamma. Hårt arbetande, kuvad av sin man, kuvande
sina barn, inte nöjd med någonting i livet. Mimmi ville mer än så. Men hur det
skulle gå till, det visste hon inte. Både mor och far hade redan börjat tjata
på henne och klandra henne för att hon inte intresserade sig mera för sin
framtid. Med framtid så menade de vem hon skulle gifta sig med.
De få väninnor hon hade börjat prata om sånt för länge sen,
redan vid konfirmationen hade de fnittrat och svärmat för pojkarna. Det tråkade
ut henne.
Blicken från kaptenen på det stora skeppet tråkade inte ut
henne dock. Den sände ilningar genom henne, från huvudet och långt ner på
ryggen. Hon hade aldrig känt något liknande. Han var ståtlig i sin
kaptensuniform. Järva drag och markerade ögonbryn. Inte direkt vacker men
ståtlig.
-
Mimmi, kom nu då!
Kajsa drog henne i kjolen. Förtrollningen bröts. Hon slog
ner blicken och skyndade vidare mot fiskmarknaden med sin irriterande lillasyster
i hasorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar