Temple

My body is my outer temple

I must take care of it

To make it a home

for my soul and mind

for as long as possible

Trail running!

Igår var jag ute och rantade runt i skogen! Det blev 15km till slut. Helt underbart! Härligt höstdag med tjockt täcke av löv på marken, Det gick för all del mycket långsammare än det gör när jag springer på asfalt men så mycket härligare! Jag är fast! Trail running here I come!

Yesterday I was out running in the woods. I ran 15k in the end. SO wonderful! A great autumn day with a think "carpet of leaves" on the ground. I did run much slower than on asphalt but so much more wonderful! I'm stuck! Trail running here I come!

Löpning är världens bästa terapi / Running is the world's best therapy!

Jag var så nere idag! Jag har så svårt för denna årstiden. Det är så mörkt och så svårt att hålla humöret uppe! Men så beslutade jag mig för att springa en runda på lunchen, i ett väldigt blåsigt men soligt väder. 20 minuter sen var jag glad igen! Det gäller bara att ta sig ut. Vilket jag av erfarenhet vet är svårt nog när man tycker allt är pest. Det är inte så att man bara "ja, tjohej, nu ska här löpas, hurt hurt!" Det är inte lätt! Men det är värt det!

I was so down today! This time of year is hard for me. It's so dark and very ahrd to keep my mood up. But then I decided to go running during my lunch break, in a very windy but sunny kind of weather. 20 minutes then I felt good again! The trick is to actually do it. Which I know from  my own experience is hard enough when you think everything is a pain. It's not like you just "yey, whoop whoop I'm going running!" It's not easy! But it's worth it!

"Jag kommer ändå inte att vinna" / "I'm not going to win anyway"

Om två veckor är det Jämjöhalvan och ajg ska springa mitt första halvmaralopp! Har känns mig måttligt laddad i veckan kan jag säga men efter en löptur igår, som blev av för att jag inte hann till jympan för att jag kom på på halva vägen att jag glömt skorna, känns det lite bättre. Jag försökte förnya mig och springa lite mer "off road". Det var bra. Jag fick tillbaka löparglädjen!
Och det är just löparglädjen jag funderar på nu. Hur förmedlar man den? Min dotter ska med när jag springer (För Team Blekinge har barnvaktning på sina arrangemang, stort stort stort plus i kanten! Annars hade jag inte kunnat vara med! Guldstjärna!) och jag frågade om hon ville vara med i barnloppet som också är en del av arrangemanget. Jag fick till svar att "Nej, jag kommer ändå inte att vinna" !
Jag försökte förklara att nej, de tkommer inte jag heller, det är inte därför jag är med, jag är med för att det är roligt och för att utmana mig själv. Men det gick inte in.
Hon är sex år! Varifrån kommer denna prestationshets? Varför är det så viktigt att vinna??
Hur gör man för att förmedla glädjen att bara göra något tillsammans? Glädjen att röra på sig utan att känna att man behöver vara bäst? Hjälp mig! Hur gör jag?

Two weeks from now I'm running my first half marathon race. I haven't really felt quite up to it the past week to be honest but after a short run yesterday, that happened because I didn't make it to jympa because half way there I realised I'd forgotten my shoes at home, it felt a bit better. I tried to re-new myself and ran some "off road". It worked! I got my joy for running back!
And it's just that joy I'm thinking about now. How do you pass it on? My daughter is coming with me to the race (Because the club Team Blekinge arranges baby sitting at their races. Big big big golden star to them! Otherwise I couldn't have run!) and I asked if she wanted to participate in the kids' race that's also part of the whole arrangement. She answered "No, I'm not gonna win anyway". !
I tried to explain that no, I'm not going to win either, that's not why I do it, I do it because it's fun and to challenge myself. But I don't think she got it.
She's six years old! Where does this focus on winning come from?? Why is it so important to win? To be best? How do I pass on the joy of just doing something together? The joy physical challenge without feeling that you have to win or be the best? Help me! What do I do?

Fredag! /Friday!

Skönt att det är fredag! Denna veckan har kännts lång. En sån där vecka när det är extra viktigt att tänka att "det är inte lätt, men det är värt det". För den där lilla rösten i mitt huvud som viskar "Är det verkligen det?" blir mycket starkare så här års. Det är mörkret. Tror jag. Men det är värt det. På sant!

Nu har jag vilat i två dagar. Ikväll ska jag på jympa! Och imorgon SKA jag ut och springa! Pepp pepp!
Och ikväll kommer kanske ett nytt chokladbollsrecept :)

Trevlig helg allihop!

It's so nice it's Friday! This week has felt loooong! One of those week when it's extra important to keep thinking that "it's not easy but it's worth it". Because that little voice in my head that whispers "Is it really?" grows much stronger this time of year. It's the darkness. I think. But it IS worth it. And that's the truth.

Now I've been resting for two days. Tonight I'm going to jympa! And tomorrow I WILL go running! Whoop whoop!
And tonight I might try a new chocolate ball recipe:)

Sötningsmedel /Sweetener

När jag lade ut länken till mitt inlägg Sockerfria chokladbollar på ett forum på facebook lade en annan medlem ganska snart ut en rapport om sötningsmedels farlighet.
http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/local_162583.pdf
av Professor Göran Petersson Kemi- och Bioteknik, Chalmers
Skrämmande läsning!

Så jag tar tillbaka, kanske ska ni inte baka mina chokladbollar?

Jag behöver förslag! Vad ska jag ha i dem istället för sötma? Dadlar kanske?

When I put the link Sugarfree chocolate balls on a page on facebook another member of the page pretty quickly put out a link about the dangers of sweeteners in the comments by Professor Göran Petersson, professor in Chemistry and Biotechnics at Chalemer's university in Gothenburg. Frightening reading!

So I take it back. Maybe you shouldn't make my chocolate balls?

I need suggestions! What should I add instead to make it sweet? Maybe dates?

fitnessmagasinsmissbruk/fitness magazine junkie

Jag tror att den lilla butiken på stationen har ökat sin tidningsförsäljning med typ 250% pga mig:)

I think the small convenience store at the station has tripled their magazine sales because of me:)

Halvmara 8 november! / Half a marathon 8th of November!

Den 8 november ska jag springa Jämjöhalvan. Jag börjar bli nervös. Men det ska nog gå bra.
Jag har tittat en massa på sådana där löpträningsprogram på internet. Bland annat på jogg.se och Marathon.se.
Men de tycks förutsätta ett rätt så tomt liv i övrigt för att kunna följa dem. Sen brukar jag också tycka det är konstigt att ingen av programmen någonsin innehåller ett löppass på den distansen som man tränar för. Det finns säkert en förklaring till det men jag tycker det verkar konstigt. Man måste ju prova och se om man kan först, innan man åker iväg och ska tävla!
Så jag kör mitt eget race. Jag har sprungit 21 km ett par gånger och en gång 28km, bara för att se om jag kunde. min tanke är att om jag klarar av 28km och om jag springer 21km tillräckligt ofta så kommer det inte att kännas så långt tillslut. Milen, som jag förut tyckte var, ja, milslång, är numera korta rundan. Det känns bra. Så försök springa en halvmara åtminstone varannan vecka om du tränar inför ett halvmara. Tycker jag i alla fall. Fast jag kanske ska vänta med att ge tips till efter den 8 november, för det blir min första halvmara, i alla fall tillsammans med andra! :) Själv har jag redan gjort det, så jag vet att jag klarar det!
Dock vill jag understryka att man måste lyssna på sin kropp och framför allt sina knän tror jag, för att undvika skador. Och ha bra skor!

The 8th of November I'm running half a Marathon! I'm getting nervous! But i'm sure I'll do fine. I've been looking at a lot of those training for a race programmes that you can find on different running sites all over internet.
But they seem to preassume that you have a pretty empty Life... I also usually Think it's strange that they seldom contain the running distance that you actaully training for. I'm sure there's a good explanation but it seems strange to me. You have to try it out to see if you can do it Before you run off and run a race!
So I do my own thing. I've run 21k a couple of times now and once 28k. Just to see if I could do it. My thought being if I can do 28k and if i run 21 k often enough it won't feel very far. 10k, that Before felt so far, is now the short run. That feels good. So try to run 21k at least every second week if your goal is to run half a Marathon. That's at least my opinion. But maybe I should weight giving expert advice until after the 8th of November, because that'll be my first half Marathon race, together with other people. By my self I've already done it, so i know I can do it!
Though i have to Point out the importance here to listen to your body and most especially your knees to avoid injury. And run in good shoes!

Sockerfria chokladbollar med proteinpulver / Sugarfree chocolate balls with protein powder

cocolate balls

Ville bara dela med mig av ett recept jag hittade på igår. De blev riktigt goda. Mindre söta än vanliga av uppenbara skäl och aningens torrare. Kanske att man kunde ha i mer vätska av något slag.

50 gram smör/margarin
0,5 dl proteinpulver vanilj (går säkert bra med annan smak också efter tycke och smak, choklad kanske?)
2 msk sötningsmedel (typ sukrin eller dylikt)
1,5 msk kakao
1 tsk vaniljssocker
1 msk vatten eller kaffe
2,5 dl havregryn

Jag blandade samman alla torra ingredienser och sen körde jag allt i mixern och tillsatte sen margarin och vatten. Går säkert att göra för hand också.
Rulla till bollar.
Rulla i kanel/kakao eller kokos efter smak.

Just wanted to share a recipe I made up yesterday. It's based on this Swedish thing called chocolate balls but without sugar and with proteinpowder.
(if you enver heard of it you can read more about chocolate balls here )
They turned out pretty good. Less sweet than normal for obvious reasons and slightly dryer, maybe should add some more liquid.

50 gram/2 oz butter/margarine
0,5 dl/0.25 cups protein powder vanilla (I'm sure it would work with some other taste too, like chocolate maybe?)
2 tbsp sweetener
1,5 tbsp cocoa
1 teaspoon vanilla sugar
1 tbsp water or cold coffee
2,5 dl/1 cup oatmeal

Mix all the dry ingredients. Add the butter and the water/coffee. Mix it buy hand or in some kind of blender. Roll to little balls. Roll the balls in cocoa powder or cinnamon powder or shredded coconut. Put in refridgerator.

Enjoy!


proteinpulver/proteinpowder

Härlig eftermiddag trots allt/Lovely afternoon after all

Har haft en härlig eftermiddag trots allt, trots min tidigare frustration. Jag hämtade dottern redan vid ett och vi har mest hängt i vardagsrummet, spelat musik, dottern har dansat och sjungt i en banan, vi har ritat på väggen (jag har målat en del av väggen med griffeltavelfärg, mycket populärt) spelat tre i rad och "jag lär mig räkna". Riktigt riktigt mysigt. Det är så sällan vi får tid till att bara vara tillsammans jag och dottern. Nu ska hon snart på en fritidsaktivitet och jag ska inte träna, fast jag vill, utan istället sätta mig på ett café och läsa böcker om Karlshamn på 1800-talet för att få inspiration till en bok jag kanske tänkte skriva någon gång:) Mys!
Imorgon ska jag också ta det lugnt men på fredag blir det ta mig tusan jympa! Om jag inte har feber:)

I had a great afternoon after all, despite my earlier frustration. I picked up my daughter already at 1pm and we've mostly been hanging out in the living room, playing music, my daughter has been dancing and singing into a banana, we've been drawing on the wall (I painted part of the wall with "black board paint", very popular:)) played "three in a row" and "I learn to count". Very very cosy. We seldom have time just to be together "doing nothing". Soon she's going to one of her activities and I'm not going to exercise, even if I want to, instead I'm going to sit down at a nice café and read books about Karlshamn in the 19th century to get some inspiration for a book I'm thinking I might write sometime. :) Cosy!
Tomorrow I'm taking it easy too, but Friday I AM going to jympa! Unless I have a temperature:)

drawing on the wall:)

Är jag gnällig? / Am I whining?

Det gick inte alls att springa idag. Blä! Tror jag har en infektion i kroppen. Det började med munsår (det gör det alltid) för några dagar sen och imorse vaknade jag med en klump i halsen. Men jag tänkte att jag nog skulle må bättre efter lite te och jag kan ju jogga lite i alla fall, jag behöver ju inte springa en halvmara men si så där en 7-8km klarar jag nog av.
Näpp! Efter typ en kilometer bestämde sig mina ben för att springa hem igen. Jag försökte lite halvhjärtat övertyga dem att fortsätta men sen tänkte jag att man ska ju lyssna på sin kropp så jag följde med dem tillbaks till bilen. Får vara hemma och vila idag istället. För det är ju så kul! :(
Kom hem och var rätt sur.
Men sen tänkte jag på en föreläsare jag lyssnade på när jag var på konferens i Stockholm förra veckan. Det ingick ett antal föreläsningar som man fick välja mellan. Vi anmälde oss för jätte längesen och jag hade helt glömt bort vad jag hade valt. När vi sen fick schemat såg jag att jag anmält mig till något som hette "Tankens kraft". Tyckte det verkade aningens flummigt men pallrade mig dit ändå, SÅ kom jag in där i salen och såg föreläsaren som satt där på podiet. Vad glad jag blev när jag såg honom! Jag hade inte förstått att det var han! Han vars bok jag stått med i handen och tänkt att den vill jag läsa men sen har det av olika anledningar inte blivit av. Han heter Mikael Andersson och har skrivit boken "Armlös, benlös men inte hopplös" (som du kan läsa mer om här)
Och nu satt han där livs levande framför mig! (och 400 till)
För er som inte sett eller hört om honom så föddes han i mitten av 60-talet utan armar och ben. Han fick inte komma hem alls förrän han var 1 år och hans föräldrar tvingades lämna bort honom i långa tider under hans barndom för utprovning och träning med proteser som aldrig funkade.
Nu är han 50 år, gift, fyra barn och driver eget som föreläsare. Dessutom kan han stå på händer.
Att höra honom berätta om sin otroliga livsresa var oerhört inspirerande. Dagen efter gick jag och skaffade boken och stäckläste den.
Jag hade kanske redan börjat fatta det men den här föreläsningen kom precis i rättan tid.
Jag kan göra vad jag vill! Jag måste bara tro på det, jobba för det, inte ge upp och fortsätta vara positiv.
Och absolut inte deppa ihopp totalt över en liten förkylning!

The running didn't go well at all today! :( I think I have some kind of infection that won't go away but won't really break out into a full blown cold either. It started with a cold sore (it always does) a few days ago and this morning I woke up with a lump in my throat. But I thought that I would probably feel better after some tea and I could at least go jogging a bit. I don't need to run half a marathon but 7-8k at a slow pace I was sure that I could do.
Nope! After about 1k my legs decided to run back home. I half heartedly tried to convince them to go on but then decided that you should listen to you body and came with them back to the car. Going to have to stay home and rest today instead. Because that's so much fun! :( Came home pretty pissed.
But then I came to think about a lecturer I got to listen to at a conference in Stockholm last week. The conference featured some lectures to choose from. We made our choices ages ago and I had completely forgotten it. SO when I got the schedule I saw that I had chosen something called "The power of Thought". I thought it sounded a bit out there but I went anyway. Then I came into the room and saw the lecturer sitting there in the front. I was so happy to see him! Because there he was. The guy whose book I've been standing with in my hand so many times and thought that I really want to read this one but then for some reason never did. His name is Mikael Andersson, he wrote a book called (freely translated) Armless Legless but not hopeless.
For those of you who haven't heard of him he was born in the mid 60s in Sweden without arms and legs. He wasn't allowed to come home to his parents at all until he was 1 years old and had to spend long periods away from his family as a child trying out artificial arms and legs that never worked. Now he's 50 years of age, married with four kids and has his own business as a lecturer. To hear him tell the story about his amazing life journey was incredibly inspiring. The day after I went and got the book!
I had started to get it already but this lecture really came at the right time. I can do whatever I want to! I just have to believe in it, work for it, not give up and stay optimistic.
And absolutely not break down over a small cold!

det blev jympa! / i went to jympa!

Det regnade. Det regnar fortfarande. Mörkt är det också. Jag gillar hösten utom typ från och med nu fram till första advent. Det är så mörkt och ruggigt och jag har SÅ svårt att hålla humöret uppe och ta mig för saker. Vill mest bara dra täcket över huvudet.  Men jympa hjälper. Och löpningen.  Det gäller bara att få tummarna ur och göra det. Vilket kan vara svårt nog. Men jag lyckades idag. Jag hann till jympan. Så ge inte upp alla där ute i höstmörkret! Snart är det jul! :)

it was raining. It's still raining.  It's dark too. I like fall except for around now until the beginning of December. It's dark but not cosy and I find it REALLY hard to keep from getting too low and keep active. I just want to pull a blanket over my head. But jympa helps. And running.  The trick (the rub) is to actually do it. Which is hard enough.  But i succeeded today.  I made it to jympa.  So don't give up all of you out there in the dark. Christmas will come soon!

svåra beslut i vardagen / hard decisions in my every day life

Sitter på bussen och funderar på om jag ska springa eller gå på jympa medan dottern är på sin redskapsjympa.
Om det inte börjar regna känns löpning lockande. Men det ser lite hotande ut. Men å ndra sidan ska det regna imorgon så tänk om jag inte kan springa som planerat då? Jag får se. Om jag hinner till jympan beror lite på när dotterns ledare dyker upp.
Svåra val :) eller kanske snarare lyxval:)

On the bus home thinking about whether to go running or to jympa while my daughter is at her gymnastics. If it doesn't start raining running feels tempting. But the sky looks threatening. But on the other hand it's gonna rsin tomorrow so what if I can't run like planned then? I'll see. Making it to the jympa at all is a bit dependent on when my daughter's trainers show up.
difficult choices.  Or rather maybe luxury choices :)

Utsikt från ett bussfönster/ view from a bus window

Little me

Virkning / Crocheting

Jag virkar. I perioder. När jag hinner och när jag känner att jag behöver det. Det är repetitivt, nästan som meditation. Jag känner hur pulsen går ner och blodtrycket sjunker så fort jag har kommit tillrätta med garn och virknål. Det var guld värt får många år sen när jag skulle sluta röka. (vattenpipa). Det var då jag började. Jag virkade maniskt i flera veckor. Det funkade! Jag slutade röka och har inte börjat igen!
Jag virkar allt möjligt. Nästan alltid utifrån mitt eget huvud. Vissa basic grejer kollar jag på youtube dock. Det får gärna vara användbara saker.
Här är några av mina alster.:)

I crochet. In periods. When I have the time and when I feel I need it. It's repetitive, almost like meditation. I feel my pulse and blood preasure drop as soon as I sit down with the yarn. It was invaluable many years ago when I was going to stop smoking. (waterpipe) That's when I started. I chrocheted manically for weeks. It worked! I stopped smoking and I haven't started again!

I crochet a lot of different stuff. Always from my own head. Some basic stuff I check on youtube though. I like it to be useful things.
Here are some of my works of art:)

En gigantisk mormorsruta som ska bli ett överkast

A gigatic "granny-square" that's going to be a blanket for the bed

Början på en trasmatta

The beginning of a rug carpet

Två små bebismössor

Two Little baby hats

Inneskor

Inside shoes

Triatleter och barnkalas / Triathletes and kids' party

Måndag morgon. Idag är min vilodag. Jag läste en artikel om överträning i iForm. De hade ett test. Jag gjorde testet. jag låg på gränsen. SÅ idag blir det vila! Och massage på lunchen! Lyx!

Igår var vi på Karlshamns SK - Triathlons Barn/Vuxenträning. Det var alldeles kanon! Vi var i två gymnastiksalar som ligger vägg i vägg. Barnen hade kul i den ena och vi vuxna svettades med hårda stationsövningar i den andra. Helt perfekt! Dottern lärde sig hoppa hopprep också och jag behöver inget mer styrkepass denna veckan! :)

Sen var det barnkalas på eftermiddagen. Full rulle, pizza och marängsviss. Det där med att jag skulle äta mindre gick sådär. Mätte mitt midjeomfång imorse (har inte hittat måttbandet på ett tag) och insåg ännu en gång att det där med att äta hur mycket som helst bara för att man tränar.... det funkar inte....
Så, eftersom det är måndag, så NU ska jag skärpa mig! :D

Monday morning again. Today is my resting day. I red an article about overtraining in a fitness magazine. They had a test too. I did it. I was just on the verge. So, today I'm resting. And going to massage during my lunch hour! Luxury!

Yesterday we went to Karlshamns SK - Triathlon's kids/adult training. It was great! We were in the local secondary school that has two gymnastic halls right next to each other. So the kids had fun in one and the adults sweated with some strength station training in the other one. Perfect! My daughter learnt how to skip rope and I don't need any more strength exercises this week :)

The afternoon was spend with my daughter's birthday party. 8 kids, pizza and ice cream. That idea about eating less... well... didn't really work out... Measured my waist today and once again realised that the idea about eating as much as you want just because you work out a lot... not really working... So. Since it''s Monday. NOW I'm gonna get my act together :D

Det är inte lätt, men det är värt det!/It's not easy, but it's worth it!

Det är sällan en träningsvecka ser likadan ut för mig. Ni vet själva, saker händer, det är föräldramöte, kräksjuka, barnkalas etc. Så man måste vara flexibel. Det gäller att ha många olika alternativ. Korta hårda pass är cokså bra. Typ tabatha och intervaller. Jag tycker dock att de är rätt tråkiga så hade jag bara gjort dem hade jag blivit rätt snabbt uttråkad. Men som komplement och när man inte hinner något annat är de bra.

Jag ska ändå försöka beskriva min träningsvecka, för att visa att det går, även när man jobbar, pendlar två timmar, är ensamstående och har barn. Jag säger inte att det är lätt, men det är värt det!

Måndag:
Jag brukar försöka pallra mig ur sängen tillräckligt tidigt för at thinna med ett kort tabatha-pass (det är när man tar i som en galning i 20 sek, vilar i 10, tar i som en galning i 20 sek till, vilar i 10 sek och sen håller på så i 4 minuter. Eller åtta. Eller när jag tänker på det varför inte 6 eller 9? Vad man gör de 20 sekunderna varierar, man kan stå och springa som en galning på stället, man kan göra jumping jacks, man kan köra knäböj eller vad man vill. Man kan altenera och göra olika saker olika minuter. Huvudsaken är att man anstränger sig till max de där 20 sekunderna.

På lunchen brukar jag köra ett kort intervall pass, eller styrka (vi har ju gym på jobbet, lyx jag vet!)

På kvällen går jag ibland på jympa. Det beror lite på dagsformen, både min och dotterns. Ibland tycker hon det är helt okej att följa med ibland inte.
Det är dock sällan ajg gör allt det här på en och samma måndag. Ibland bara pallar jag inte stiga ur sängen, ibland har jag fullt upp på lunchen, ibland vill jag och dottern bara vila på kvällen. Oftast blir det en eller två grejer. Bara något blir av så är jag nöjd!

Tisdag:
Försöker återigen ta mig ur sängen för tabatha. Lyckas ibland.
Samma på tisdagslunchen som måndagslunchen, intervall eller styrka.
På kvällen springer jag en kort löprunda 5-8km, medan dottern är på sin redskapsjympa.

Onsdag:
Ingen tabatha idag. Sovmorgon!
Långlopp på förmiddagen! 10-30km. Beronde på dagsform. Simmar ibland också.
SKulle jag ibland inte ha möjlighet till träning på förmiddagen ahr jag spanat in ett HIIT (intervall) pass på den lokala gymmix föreningen precis när dottern är på en annan fritidsaktivitet. Men jag har inte tagit mig dit än. Men det blir nog framåt vintern när långlopp ute känns mindre lockande.

Torsdag
Tabatha igen
Lunchträning igen
Ev. ett jympapass på kvällen, återigen beroende på dagsform.

Fredag
Se torsdag.:)

Lördag
Sovmorgon!!! Man måste sova också för att må bra!
10-11.30 är dotterns friidrottsträning som ajg är ledare för. Hur kul som helst! Roligt att kunna motivera barn till rörelseglädje!

På eftermiddagen ev. jympa eller ett kort löppass (max 20-25 minuter, så länge kan dottern vara själv hemma nu för tiden)
Denna lördagen skulle dottern dock på ett födelsedagskalas i två timmar så ajg passade på att springa ett långlopp till denna veckan:)

Söndag
Lite flytande men imorgon ska vi iväg och testa en barn/vuxen träning som stans triatleter anordnar. De har två jympasalar bredvid varandra så är barnen i den ena (med en ledare) och de vuxna i den andra.

Ibland kör jag en kort löprunda på söndagar eller går på jympa på eftermiddagen.

Återigen, det är inte så ofta jag gör allt varje dag. Det gäller att vara flexibel och lyssna på sin kropp och sin omgivning. Jag tycker jag gör det bäst genom många alternativ.

One week is seldom the same as the last one for me. You know, stuff happens, parents' meetings, stomach flus, birthday parties etc. SO you have to be open to change. You need to have many different options. Short hard workouts are good too. Like tabatha or HIIT-intervals. But I find them rather dull so if I had only done that I would be bored pretty quickly. But as an alternative and when you don't have time for anything else they're good.

Still I'm gonna try to describe my work out week, to show you that it's possible, even when you work, commute, are single and have kids. I'm not saying it's easy, but it's worth it!

Monday
I usually try to get out of bed early enough to have time for a 4-8 minutes tabatha workout (tabatha is when you work like crazy for 20 seconds, rest for 10, then work like crazy again for 20 sec, rest for ten and so un for 4 minutes. Or eight. Or 6 or 9 come to think of it. What you do during the crazy 20 secs vary but you can run on the spot or do jumping jacks, or squats or whatever you want. You can change between different alternatives each minute or do the same. The most important is that you give you all for 20 secs.)

At lunch I usually do some intervals or lift some weights (we have a gym at my work, which is a luxury I know)

At night I sometimes go to jympa (read more about jympa here)

I seldom do all of these things the same Monday. SOmetimes I'm just too darn tired to ge tout of bed, sometimes I'm busy at lunch and sometimes me and my daughter just want to rest in the evening. Mostly I do one or two things. As long as I do one I'm content!

Tuesday:
Again trying to get out of bed for tabatha. Succeed sometimes.
Same lunch plan as Monday

In the evening I run about 5-8k while my daughter is at here gymnastics.

Wednesday:
No tabatha today. We're sleeping in!
Long distance running in the morning! 10-30k depending on the feeling of the day. Sometimes I swim too. Should I sometime not be able to run in the morning I've checked out a HIIT (High intensity interval trainting) jympa in the evening exactly when my daughter as another of her extra curricular activities. Haven't tried it yet but during the winter, when long distance running outside might not be as tempting, I might try:)

Thursday:
Tabatha again
Same lunch plan as Monday
Maybe jympa at night depending on the feeling.

Friday
Same as Thursday

Saturday
Sleeping in! You have to sleep too to be healthy!
10-11.30 my daughter's athletics training that I'm one of the leaders for. It's so much fun. Great to be able to inspire kids to happiness in movement!

In the afternoon maybe jympa or a short run (20-25 minutes tops, that long my daughter can be at home on her own now)
This Saturday my daughter was going to a birthday party for two hours so I took the chance to run another long distance run this week.)

Sunday:
A bit unclear but tomorrow we're going to test a childs/adults training with the triathletic team in the town.
Sometimes I run on Sundays or go to jympa in the afternoon.

Again I don't do all of this every week or every day. You have to be open minded and listen to your body and your surroundings. I think I do that best through a lot of alternatives.

Jympa!

På tal om löpband/Speaking about treadmills

Jag hatar löpband:)
Jag skulle göra ett MAF-test. Tänkte att det var bäst att göra på ett löpband då det är enklare att hålla reda på tid och sträcka och puls och alltihop. Så jag gick ner till jobbets löpband.
Jag hittade rätt snabbt rätt fart och puls och låg där i ca 5 minuter. Sen blev jag så uttråkad att jag slutade... Jag var inte trött eller andfådd eller någonting jag var bara så sjukt uttråkad.
Ska ut och springa långlöp imorgon (när dottern är på födelsedagskalas) också och ville spara på knäna som jag känner av lite sen onsdagens 21 km.
Men den största anledningen var - jag hatar löpband!
Nåja, ska ändå på jympa i eftermiddag:)

I hate treadmills!
I was going to do a MAF-test. Thought it best to do on a treadmil to make it simpler to keep track of the time and distance and strength and all of it. So I Went down to the treadmill at work. I pretty quickly found the right speed and pulse and kept it up for about five minutes. Then i got so bored that I stopped... I wasn't tired or out of breath or anything, I was just deadly bored.
I'm gong for a long distance run tomorrow (while my daughter is at a birthday party) too and wanted to save my knees that are still a bit sore since Wednesday's 21k.
But the main reason was - I hate treadmills!
Oh well, going to jympa this evening anyway:)

Imponerad?/Impressed?

Jag har alltid varit galet imponerad av alla som tränar, som springer fort, som hoppar långt, som har magrutor. Jag har alltid tänkt att de liksom är av en annan art än jag. Någon sorts övermänniskor. Eller kanske från Mars. Eller kanske är jag från Mars?

Och visst är det imponerande att springa 30 mil i veckan, att gå upp 4 på morgonen en lördag för att träna simning, att dra av en svensk klassiker, att spendera all tillgänglig tid med någon sorts träning (jag är på väg att bli sån, en sån som jag trodde att jag aldrig kunde bli, jag tillhörde ju fel art. Men jag håller visst på att mutera)

Men jag är inte mest impad av dem längre. Jag ändrade mig i en park i Texas. Jag var där en tidig morgon i ett tappert försök att hålla löpningen uppe och kilona borta i snabbmatens Eldorado. Så mellan Pizza Hut, Diary Queen (deras mjukglass är himmelsk) och Waffle House sprang jag i parken. Ibland.

Det var där jag såg henne! En kvinna i min ålder, på säkert 150/200kg som joggade/gick/pustade sig fram runt den lilla konstgjorda sjön. Svetten rann i ögonen på henne och hennes tröja var alldeles dyngsur. Men hon gav inte upp! Hon var där! Nu är det henne jag är galet imponerad av!

Impressive!

I've always been incredibly impressed by everyone who exercises, runs fast, jumps far, with ripped abs. I've always thought they belonged to a different species than me. Some kind of superhumans. Or maybe from Mars? Or maybe I'm from Mars?

And yes, it is impressive to run 200 miles per week, to get up at 4am a Satyrday to go swim, to spend all available freetime with some kind of exercise or training. (I'm becoming like that, one of those I thought I could never become, since I belonged to the wrong species. Apparently I'm mutating)

But I'm not most impressed by them anymore. I changed my mind in a park in Texas. I was there an early morning in a couragous attempt to keep up the running and keep away the pounds in the Eldorado of fast food. So in between Pizza Hut, Diary Queen (their s'mores blizzard tastes like heaven) and Waffle House I ran in the park. Sometimes.

That's where I saw her! A weoman my age but she must have weight 300 pounds, who jogged/walked/puffed her way around the little artificial lake. Sweat was running down her forehead and her shirt was soaking wet. But she didn't give up! She was there! Now I'm crazily impressed by her and anyone like her!

Tankens kraft/The power of thought

Jag tror mycket på tankens kraft. Tror man på sig själv så kan man uträtta stordåd.
Men jag tror på motsatsen också. Gör man saker som man tycker är roliga och intressanta och trivs med så blir man bra på dem, och då förändras tankarna till det bättre.
Och gör man något tillräckligt länge så blir man bra på det. Det här kan bli både en nedåtgående spiral och en uppåtgående spiral. Så se till att inte fastna i den nedåtgående spiralen, som jag satt fast i många år. Jag tänkte att jag inte var tillräckligt bra på någonting så jag gjorde inte någonting. Och gjorde jag till äventyrs något så kom jag på en miljon förklaringar till varför det inte räknades.
Det var först när jag träffade min snart före detta man som detta förändrades. Han insåg att jag var deprimerad, han fick mig att söka hjälp, han mer eller mindre tvingade mig att göra saker när jag helst ville äta chips och sova. Och jag kämpade emot, med näbbar och klor. Jag ville äta chips och sova! Men han gav sig inte. Han fick mig att tänka om, tänka nytt, ifrågasätta. Det var ofta både jobbigt och smärtsamt. Men det behövdes.
Tyvärr hade denna i mångt och mycket fantastiska man egna problem och vi lyckades inte hålla ihop vår relation. Men jag kommer ändå vara evigt tacksam för det han gjorde för mig, när ingen annan kunde!
Nu är jag i en uppåtgående spiral. Visst kommer negativa tankar ibland och ibland halkar jag ner några pinnhål. Men tendensen är upp, upp, upp, upp. Jag tänker oftast inte längre "jag kan inte". Jag tänker "tja, man kunde ju prova i alla fall". Och ju mer jag provar desto mer upptäcker jag att jag kan! Vilket får mig att vilja prova ännu mer!
Så nu springer jag, jag virkar, jag målar och jag skriver. Jag till och med vågade starta en blogg utan att tänka att "det är väl ingen som är intresserad av att läsa om mitt tråk-liv". Det är det kanske inte. Men jag skriver ändå. För jag tycker det är roligt!
Men om det nu är så att ni faktiskt tycker att det är intressant att läsa detta, så kommentera gärna, så jag vet. För hur det än är, hur stark man än blir, så är det alltid trevligt med feedback!



I Believe in the Power of thought. If you Believe in your own abilities you can do anything.
But I also Believe in the opposite. If you do things that you Think are fun or interesting and like you'll get good at them, and then your thoughts will change for the better too.
And if you do something long enough you will get good at it. This can become both a downward spiral and an upward spiral. So make sure you don't get stuck in the downward spiral, where I was for years. I thought I wasn't good enough at anything so I didn't do anything. And if I did do something I came up with great explanations as to why that didn't count.
It wasn't until i met my soon to be ex-husband this changed. He realised I was depressed, he made me seek help, he more or less forced me to do stuff when all i wanted to do was sleep, and eat chips. And I fought him, oh I fought him. But he didn't give up on me. He made me think differently, think new, question Everything. It was often both hard and painful. But it was needed.
Unfortunately this in many aspects fantastic man had some problems of his own and we did not manage to keep our relationship together. But I will be forever grateful to him for what he did for me, when nobody else could.
Now I'm in an upwards spiral. Of course I have negative thoughts sometimes and sometimes I slide downwards. But the general tendency is up, up, up. I mostly don't Think "I can't" anymore. I Think "oh well, I could at least try". And the more I try the more I discover that I can do!
Which makes me want to try even more.
So now I run, I crochet, I paint, I write. I even mustered the courage to start a blog without thinking "who wants to read about my boring Life anyway". Maybe noone. But I'm Writing anyway. Because I Think it's fun!
But if you should Think this is interesting then feel free to comment, because I still want to know. Because after all, no matter how strong you get, it's always nice with some feedback!

Mitt nya jag/The new me

Jag är ledig på onsdagar. Tidigare spenderade jag hela dagen med dottern men nu har hon börjat skolan och förväntas vara där, i alla fall på förmiddagarna. Jag har alltså EN HEL FÖRMIDDAG ALLDELES FÖR MIG SJÄLV! Det har jag inte haft på många år, i alla fall inte så regelbundet. (förutom när jag var sjukskriven)

Missförstå mig rätt nu, jag älskar min dotter, jag älskar att spendera tid med henne, men löprundor är liksom inte hennes grej (än :)) För det är det jag gör med min lediga tid. Jag springer. Långt. Sådär långt som jag aldrig trodde jag skulle kunna. Bara för att se om jag kan. Och jag kan!

28km är det längsta hittills. Målet är så klart 42km. Sen kanske ännu längre? För jag har börjat leka med en tanke jag aldrig trodde jag skulle leka med, nämligen ultrarunning. Jag är träningstidningsnarkoman och i en av dem läste jag en artikel om ultravasan. Det vill säga vasaloppet fast utan skidor (och snö). 9 mil! Och istället för att tänka ALDRIG I LIVET tänkte jag att jo, kanske, varför inte? Kan de så kan väl jag?

Vem är denna nya person? Var är gamla Lotta som inte trodde hon kunde? Inte för att jag saknar henne men vart tog hon vägen? Är hon verkligen försvunnen på riktigt? Försvann hon den dagen jag kom femma i mitt första lopp? Eller när jag klarade 28km? Eller gömmer hon sig bara och bidar sin tid? Jag jämför mig knappt med folk längre. Jag låter mig inspireras! Men nog oroar jag mig för ibland att den där osäkra Lotta ska komma tillbaka. I vissa situationer är hon farligt nära. Men jag ska hålla henne stången! För jag gillar nya Lotta!

I have Wednesdays off. Before I used to spend them with my daughter but now she has started school and is expected to be there, at least a few hours up until noon. SO I have A WHOLE MORNING TO MYSELF! I haven't had that in years, at least not that regularly (except for when I was on sickleave)

Please don't misunderstand me now, I love my daughter and I love spending time with her, but running 20k is not really her thing (yet:)) Because that is what I'm doing on my time to myself. I run. Far. Further than I never thought possible. Just to se if I can do it. And I can do it! 28K is the furthest I've run so far. The goal is of course 42k (a marathon). Then maybe even further? Because I started playing with a thought that I never thought I'd play with: ultrarunning. I'm a fitness magazine addict and in one of those I read an article about a traditional Swedish skiing race that they transformed into a running race, Ultravasan. 90K! And instead of thinking NEVER IN MY LIFE I found myself thinking that well, yes, maybe, why not? If they can do it why couldn't I?

Who is this new person? Where is the old Lotta who didn't think she could do it? Can't say that I miss her but where did she go? Is she really gone? Did she disappear that they I came fifth in my first ever race? Or when I managed 28k? Or is she just hiding biding her time? I hardly compare myself to other people anymore. I let myself be inspired! But I do worry sometimes that the insecure Lotta will return. In some situations she is dangerously near. But I will keep her at bay! Because I like this new Lotta!

Spring! Run!

Jag ska börja med en bekännelse: jag hatar löpband! Jag sprang bara på löpband länge. Mycket för att jag var rädd att någon skulle se mig om jag sprang ute och tänka typ ”vem tror hon att hon är, ska den tjockisen verkligen ut och springa”. Ända sen jag var student, och det är ett par år sen nu, har jag, i mer eller mindre långa, perioder sprungit på löpband. När jag och min då 3-åriga dotter flyttade hem för snart tre år sen så köpte jag till och med ett löpband (på rea) att ha hemma. DÅ skulle jag inte ha några ursäkter längre! Jag skulle minsann springa varje kväll efter dottern gått och lagt sig! Nu skulle jag äntligen bli smal! För det var det det handlade om, min löpning, att bli smal. Se snygg ut naken. Det var mitt mål. Jag sprang på mitt löpband. Ibland. Jag sprang ibland på gymmet på jobbet på lunchen också. Men man vill ju inte missa det sociala som lunchen med kollegorna ger varje dag och vid halv nio på kvällen när jag äntligen fått tösen i säng så var tröskeln upp på löpbandet väääääldigt hög. Soffan däremot hade ingen tröskel alls. Så till slut kom jag till slutsatsen att jag hatade att springa. Jag var ett hopplös fall. Jag skulle vara tjock för evigt. Det var ingen mening att försöka med mina gener. Lika bra att slappna av, luta sig tillbaka och äta en bigmac. Efter det beslutet gick jag raskt upp tio kilo. Det löste jag genom att köpa bekväma mjuka byxor som inte att åt. Jag intalade mig att jag mådde bra och att man måste njuta av livet också. Så jag gick till McDonalds på lunchen en dag till. Vändningen kom när jag blev sjukskriven för depression och panikångest. Plötsligt hade jag två dagar i veckan helt för mig själv. (två jobbade jag och en var jag föräldraledig). Alla KBT böcker jag läste (det är min lösning på allt, läs en bok!) var rörande överens om att motion var bra. En del med depression fick det till och med på recept! Det var bra att vara ute i naturen också. Detta var i september och vädret var fantastiskt! Vackra klara höstdagar. Så formades idén i mitt huvud: jag skulle springa ute i naturen, i det lokala naturreservatet! Där fanns olika långa slingor, fina sjöar, vackra skogar. Och inget folk! Perfekt för stackars deppiga, självmedvetna lilla mig. Jag hatade det också i början. Jag blev dessutom sjukt deppig och kände mig totalt misslyckad om det inte gick bättre varje gång jag var ute och sprang. Min dåvarande pojkvän sa åt mig att skärpa mig. Man kan inte bli bättre varje gång. Då skulle man ju till slut springa en mara på tio minuter. Det funkar inte så! Så jag fortsatte, med lite mindre press på mig själv. Nu, ett år senare, är jag fast! Totalt fast! Får jag inte springa så dör jag nog! Jag tyckte om det mer och mer ju mer jag sprang men den slutgiltiga vändningen kom när jag sprang mitt första lopp. Ett litet lopp runt Ale Stenar i Kåseberga. 5,3km. Mitt mål var att ta mig i mål. Jag kom femma på ca 29 minuter! Jag insåg att jag nog kanske är rätt bra på det här. Inte helt kass i alla fall. De där generna kanske inte är så dåliga ändå. Jag kanske inte är ett hopplöst fall. SÅ jag tog språnget och anmälde mig till ett millopp två månader senare. Där var mitt mål att springa under timmen. Så jag la mig med dem som jag pratat med innan som hade samma mål. Men tyckte det gick lite långsamt. Så såg jag en tjej en bit fram som hade sagt att hon tänkte springa på under 52 minuter. Hon hade alla atiraljer som runkeeper och sånt så jag tänkte att hon har nog koll. Jag hänger på henne! Det får bära eller brista! Det värsta som kan hända är väl att jag får gå de sista kilometerna. SÅ jag bestämde mig för att se hennes ryggtavla hela loppet. Jag lyckades nästan. Hon försvann för mig den sista kilometern. Men ajg kämpade på ändå. Och gick i mål på 51.05! Jag fick ännu mera tilltro till mina gener i och med det loppet så nu laddar jag för en halvmara om några veckor! Jag vill fortfarande gå ner i vikt. Men nu är det mest för att förbättra min tid på milen!

I'm going to start with a confession: I ate treadmills! I ran only on treadmills for a long time. Big part of the reason for that was that I was scared that someone might see me and think like ”who does she think she his, why is that fatty out running?” Ever since I as a student, and that's quite a few years ago now, have I, more or less consistantly been running on treadmills. When my then 3-year old daughter and I moved back home three years ago I even bought a treadmill (on sale) to have at home. Then I would have no excuses anymore! I would run every night after putting my daughter to bed. Now, finally, I would get thin! Because that was what it was about, my running, to get thin. Look good naked. That was my goal.

I did run on my treadmill. Sometimes. I ran at the gym at work during my lunch hour too. But you don't want to miss the social contacts that lunch with your colleagues provides every day and at night, after finally putting my daughter to sleep, the couch looked much more tempting than the treadmill.

Finally I came to the conclusion that I hated running. I was a hopeless case. I would be fat forever. No point in trying with my genes. Might as well relax, lean back and eat a bigmac!

After that conclusion I quite quickly gained 20 pounds. I solved that by wearing confy pants. I told myself I was feeling good about myself, and that you have to enjoy life too! So I went to McDonalds another lunch hour.

The turning point came when I was put on sick leave for depression and panic attacks. Suddenly I had two days a week all to myself (two I worked and one I was on maternity leave). All the CBT books I read (that's my solution to everything, read a book!) agreed that exercise is good for depression. Some people even got a prescription for it! Being out in mother nature was good too. This was in september with bright sunny autumn days. So the idea was formed in my head: I was gonna go running, in the local natural reserve. There was tracks of different lengths, nice lakes, beautiful woods. And no people! Perfect for poor little depressed, selfconscious me!

I hated that too in the beginning. I also got extremely depressed and felt like a total failure if I didn't do better than last time every time I ran. My botfriend at the time told me to get real. You can't get better every time. Then you would soon run a maraton in ten minutes. It doesn't work like that.

So I persisted, with somewhat less high demands on myself. Now, a year later, I'm caught! Totally caught! If I disn't get to run I would probably die!

I liked it more and more the more I ran but the final turning point came when I entered a race. A small race in the south of Sweden around an ancient viking place called Ale Stenar. 5,3k. My goal was to cross the finish line alive. I placed fifth! 29 minutes! I realised that I might be pretty good at this. Not a completely hopeless case at least. Those genes might not be so bad after all. So I took a leap of faith and signed up for a 10k race two months later. Now my goal was to finish under an hour. So I started running in a group with some other women who had told me before the race that they, too, were aiming for an hour. But it felt a bit slow. So then I saw another girl who had told me she was going to aim for under 52minutes. She had all the gadgets like runkeeper and such so I thought that she must know how fast she's running. I'll tail her! If I make it I make it. Worst case scenario I'm going to have to walk the last mile. SO I decided that I would see her back the whole race. I almost succeeded. She disappeared the last kilometer. But I kept running. And finished on 51.05!

That gave me even more faith in my genes so now I'm preparing for a half marathon in a few weeks!

I still want to loose weight. But now the main reason is because I want to get even faster!