Friidrott och en känga till (delar av) positivitetspsykologin / Athletics and a protest against (certain) positive psychology

Dagen har gått i friidrottens tecken. Vår ordinarie träning för 6-7 åringar på förmiddagen.  Med tre tappra barn som trotsat väder, vind, annan helgplanering, förkylningar och kräksjukor för att komma och springa, hoppa, leka, stöta kula, springa hinderbana en kall lördagsförmiddag.

Efter varsin korv i cafeterian var det dax för utflykt med hela friidrottsföreningen för övningsträning på en inomhusbana i Karlskrona där det också kommer att hållas tävlingar om några veckor. Där var lite fler barn med lite större åldersskillnad och det tränades starter, sprangs 60m, hoppades längdhopp och kördes stafett. Vilka härliga barn!! Tog en hel del kort men alla innehåller barn som jag inte alls vet om deras föräldrar vill ha dem på internet så de får ni klara er utan.  Jag bjuder istället på två bilder med citat som jag tycker illustrerar skillnaden mellan en peppande och positiv upmaning som bidrar till en positiv livssyn och en i mitt tycke totalt verklighetsfrämmande uppmaning som mest skapar stress, i alla fall i mig.

Livets mening är att njuta av varenda ögonblick.
Seriöst? VARENDA ögonblick??
Om någon som läser detta på allvar kan säga att ni njuter av VARENDA ögonblick i era liv så skriv gärna en kommentar och berätta hur ni gör!
Om jag hade läst ovanstående citat för ett år sen hade jag blivit galet stressad. Jo för jag njöt ju inte av varje minut, alltså var jag så kalrt ett totalt misslyckande! Mitt liv hade alltså ingen mening! Eller så hade det det men jag sabbade det genom att inte klara av att njuta av VARENDA ögonblick.
Allt i livet är inte tjosanhejsan. När bebisen gallskriker, treåringen just spytt ner sängen för tredje gången den natten och din mormor just dött, så är faktiskt ovanstående citat nästan lite oförskämt och oerhört provocerande.
Då är detta mycket bättre:

Du klarar detta! Trots skrik, spyor och döda mormödrar. Du klarar det! Detta kommer att bli bättre. Troligen för all del sämre också men det kommer ändå att komma ögonblick i livet då det känns värt det och du är stolt över att du klarade det.

Min dotter var 5 månader gammal när jag lämnade hennes (vilt festande) pappa. Många har i efterhand frågat mig "hur orkade du när hon var bebis, alldeles själv?" Svaret var, det gjorde jag inte. Eller, jag orkade för att jag var tvungen. Det fanns liksom inga alternativ. Vad skulle det ha varit? Lägga mig ner och dö? Lägga ut ungen till högstbjudande på blocket? Knappast va?

Jag har stått i badrummet (för jag ville ju inte skrämma (det väldigt pigga) flickebarnet i spjälsängen i sovrummet) och skrikit för mig själv att "JAG ORKAR INTE". Nää och sen då? Sen tittar man sig i spegeln och säger att "det gör du visst det" och går tillbaka till flickebarnet i spjälsängen.

Jag är stolt över att jag klarade det! Och när det nu 6-åriga (fortfarande lika kvällspigga) flickebarnet kommer framsmygande till mig och säger att hon måste viska något till mig och när jag böjer mig ner för att hon ska nå mitt öra viskar "Mamma du är bäst, jag älskar dig" ja då känns det värt det, varenda jäkla onjutbart ögonblick! Jag klarade det!

The day has been one of athletics. Our normal training for 6-7 year olds this morning. With three brave children defying bad weather, bad winds, other weekend activities, colds and stomach flus to come with us to run, jump, play, shot put, climb obstacles a cold Saturday morning.

After a hot dog each in the cafeteria it was time for an excursion with the whole athletics club to an inside track in Karlskrona to practise on site for a competition a few weeks from now. A few more kids of a more varied age and we did sprinting, long jumping and relay races. Such wonderful kids!
I took some pictures but they all contain children that I have no idea if their parents want them on the internet, so those you're going to have to do without. Instead I'm going to give you some pictures with quotes that I think illustrate the difference between a motivating a positive quote that contributes to an optimistic view on life and one in my opinion completely unreal opinion that mostly creates stress, at least in me.



Seriously? EVERY moment? 
If someone reading this honestly can tell me that they enjoy EVERY moment of their lives then PLEASE write a comment below and tell me how you do it!
If I had read the above quote a year ago it would have made me completely stressed out. Because I didn't enjoy every moment! Which of course meant I was a complete failure. My life had no meaning! Or id had meaning but I f-cked it up by not being able to enjoy EVERY moment of it. 
Everything in life is not yippie-hie-ho! (or whatever)
When your baby is crying her lungs out, your three year old just threw up all over your bed for the third time that night and your grandmother just died, then the above quote is borderline rude and very provoking.
Then this is better:

You can do this! Despite crying, vomit and dead grandmothers. You can do it! It will get better. It will probably get worse at some point too but there will still be moments in life when it all feels worth it and when you're proud that you did it!

My daughter was five months old when I left her (wildly partying) dad. A lot of people have asked me afterwords how I did it, all by myself with a baby. The answer was that I didn't. Or I did it because I had to. There were no other options. What would that have been? Lay down and die? Put the kid out to the highest bidder on ebay? Hardly!

I've been standing in my bathroom (because I didn't want to scare the (extremely non-sleepy) little girl in the crib in the bedroom) scrreaming to myself that I CAN'T DO THIS ANOTHER MINUTE. OK and then what? Then one looks oneself in the mirror and says "Yes you can, you can do this". and go back to the girl in the crib.

I'm proud I did it! And when the now 6-years old (still extremely non.sleepy) little girl somes sneaking up to me telling me she has to whisper something in my ear and when I bend down for her to reach whispers "Mummy, you're the best, I love you" well then it feels worth it. Worth each bloody un-enjoyful moment! I did it!