Imponerad?/Impressed?

Jag har alltid varit galet imponerad av alla som tränar, som springer fort, som hoppar långt, som har magrutor. Jag har alltid tänkt att de liksom är av en annan art än jag. Någon sorts övermänniskor. Eller kanske från Mars. Eller kanske är jag från Mars?

Och visst är det imponerande att springa 30 mil i veckan, att gå upp 4 på morgonen en lördag för att träna simning, att dra av en svensk klassiker, att spendera all tillgänglig tid med någon sorts träning (jag är på väg att bli sån, en sån som jag trodde att jag aldrig kunde bli, jag tillhörde ju fel art. Men jag håller visst på att mutera)

Men jag är inte mest impad av dem längre. Jag ändrade mig i en park i Texas. Jag var där en tidig morgon i ett tappert försök att hålla löpningen uppe och kilona borta i snabbmatens Eldorado. Så mellan Pizza Hut, Diary Queen (deras mjukglass är himmelsk) och Waffle House sprang jag i parken. Ibland.

Det var där jag såg henne! En kvinna i min ålder, på säkert 150/200kg som joggade/gick/pustade sig fram runt den lilla konstgjorda sjön. Svetten rann i ögonen på henne och hennes tröja var alldeles dyngsur. Men hon gav inte upp! Hon var där! Nu är det henne jag är galet imponerad av!

Impressive!

I've always been incredibly impressed by everyone who exercises, runs fast, jumps far, with ripped abs. I've always thought they belonged to a different species than me. Some kind of superhumans. Or maybe from Mars? Or maybe I'm from Mars?

And yes, it is impressive to run 200 miles per week, to get up at 4am a Satyrday to go swim, to spend all available freetime with some kind of exercise or training. (I'm becoming like that, one of those I thought I could never become, since I belonged to the wrong species. Apparently I'm mutating)

But I'm not most impressed by them anymore. I changed my mind in a park in Texas. I was there an early morning in a couragous attempt to keep up the running and keep away the pounds in the Eldorado of fast food. So in between Pizza Hut, Diary Queen (their s'mores blizzard tastes like heaven) and Waffle House I ran in the park. Sometimes.

That's where I saw her! A weoman my age but she must have weight 300 pounds, who jogged/walked/puffed her way around the little artificial lake. Sweat was running down her forehead and her shirt was soaking wet. But she didn't give up! She was there! Now I'm crazily impressed by her and anyone like her!